anniepannie

Det var inte igår jag skrev senast. Och inte i förrgår heller direkt. Nä, fy fy fy på mig. Trots att jag har haft all tid i världen så har jag inte känt alls för å blogga.
Men nu ska det bli ändring på det, jag får allt ta mig i kragen!

Måndag-onsdag åkte jag lite spontant ut till Mians land. Det var väldigt trevligt på alla sätt och vis!
Vi åkte båt, gud så mysigt det är! Åka runt i skärgården i solsken och varma sommarvindar och bara sitta och tänka och titta ut över allt det vackra. Det skulle jag gärna göra lite oftare!
Lite strandtennis och solning blev det också.
Men jäkla bromsar alltså! Klarar inte av dom! Vilka äckliga och taskiga typer som bara bits och vägrar försvinna! Jag blev så frustrerad att jag låg gömd under handduken en lång stund innan jag vågade mig fram.
Lärde mig också två nya kortspel av en skadeglad Mian som skrattade lyckligt när hon vann över mig gång på gång. Ingen nybörjartur hade jag heller. Usch! Jag hatar att förlora!
Tack och lov blev vi till slut "tvungna" avbryta för lunch. Inte mig emot. Magen var förresten konstant glad under vistelsen, Mians mamma kan verkligen laga mat!

Tack Mian för tre najsa dagar!

_{Bloggtorkan e över, tjohoo!}

Igår visade SVT till min stora glädje en riktig höjdarfilm, A walk to remember. Det är inte bara det att det är en väldigt bra film. Den framkallade också en massa minnen från när jag såg den för första gången...

Det var i februari i ettan på gymnasiet. Det var första gången jag var hemma hos Phia. Förutom Phia och jag så var även tvillingarna, Alex, Nattis och Phias kompis Linda där.

_{Det är kul att se tillbaka på de här kvällarna för så längesen. Tänka sig, vi kände knappt varann då. På den tiden hade jag tandställning, Nattis hade en skojig frisyr och tvillingarna fortfarande var ovilda. Med andra ord inte igår direkt...}


I allafall, först spelade vi Bingolotto och sen hade vi även hyrt två filmer. Den ena hette "A walk to remember" och verkade rätt trist tyckte jag. Men ack så fel jag hade. Det var en underbar film! Men sorglig var den så det räckte och blev över och jag är säker på att flera av oss grät i slutet... (Helt klart Nattis iallafall.)
Mandy Moore och Shane West spelar huvudrollerna och vi tyckte allihopa att Shane West var värsta hetingen! (Jag hade honom som skrivbordsunderlägg ett tag sen efter det kommer jag ihåg.)

Musiken i filmen var också underbar! Flera låtar av Switchfoot spelades och det var då jag upptäckte hur sjukt bra den musikgruppen var. Sedan dess har jag älskat dom och de har gjort hur många grymt bra låtar som helst.
Deras "Dare you to move" är fortfarande en av mina absoluta favoriter.

Denna vecka är en kompis, Jea, bortrest så därför fick jag den stora äran att mata hennes två fiskar och vattna hennes blommor.
Jag har aldrig haft fiskar och vet inte hur mycket mat de ska ha och så men det borde ju inte vara några problem tänkte jag. Igår var jag där och matade dom och de verkade nöjda och glada.
Idag när jag kom dit igen låg den ena firren nästan orörlig och viftade bara ibland på fenorna. När jag la i mat verkade den inte alls intresserad utan låg fortfarande kvar på samma ställe. Fisken låg så i trekvart utan att simma. Sen, tack och lov, simmade den iväg lite och jag tror att jag såg att den åt pyttelite mat. Men verkade fortfarande helseg.
Lyckat, det har gått två dar och ena firren är redan sjuk! Hjälp!
Hoppas verkligen att den piggnar till snart!!!

Positivt är iallafall att Jea har en jäkla massa dvd-filmer som jag inte har sett. Hoppas nästan på dåligt väder i veckan...
Då kan jag ju vara där mycket och kolla till firrarna också.
Hoppas bara att blommorna inte är lika problematiska!

På Canal+ visas varje vecka "Veckans match" från Allsvenskan.
Igår visades Helsingborg-Häcken som såklart skulle ses av vår familj eftersom Henke nu spelar i Helsingborg. Biljetterna var slutsålda tack vare honom och kvällens tänkta Henke-fest.
Henke spelade på topp och fick inte så mycket boll så det var väl en coach-miss tycker jag. Istället vann Häcken med 3-1. Men iallafall.
Arne Hegerfors satt som kommentator och jag måste säga att han börjar bli lite väl mossig nu efter alla dessa år. Det fanns en Häcken-spelare på plan som hette Mambo Mumba. Jag och päronen höll med Arne om att det var ett skojigt namn. Men Arne tyckte uppenbarligen att det var så skojigt att han skulle säga det VARJE gång han fick bollen.  "Mambo Mumba tar emot..." "Där var Mambo Mumba nära att vinna tillbaka bollen..." "Maaambo Muuumba nickar in bollen" osv. Every time. Han sa det så många gånger att vi började undra vad fasen han höll på med. Till slut kunde vi i soffan inte tänka på annat än när han skulle säga hans namn nästa gång.

Vi blev också lite irriterade på varför han skulle säga hela namnet. Räckte det inte med att säga Mumba ibland? Men sen kom vi på att hela namnet Mambo Mumba kanske var hans efternamn. Och då började vi undra vad han kan ha hetat i förnamn...
Kanske Bongo Bongo Mambo Mumba, eller varför inte Mimbo Mambo Mumba, eller nåt annat skoj.
Därför blev det ännu roligare när hela hans namn kom upp i bild och det visade sig att han hette Robert Mambo Mumba. Hahahaha... Ännu roligare ju med ett så vanligt förnamn och ett så knasigt efternamn...

När Arne fortsatte att upprepa hans namn gång på gång bestämde jag mig i andra halvlek  för att ta me fasen räkna hur många gånger Arne sa Mambo Mumba. Jag kom upp i 19 gånger. Ändå avtog det lite i slutet...

♥  ?

Man vet att man har dålig kondis när:

• Det känns pest redan efter första uppförsbacken.
• Grusunderlaget gör en jätteirriterad.
• Det känns som nyansen på ansiktet snarare börjar luta åt det vita hållet än det röda...
• Man går från att ha som mål att springa på kortare tid än sist till att ta sig runt utan att gå.
• Man inte märker förrän i slutet av en låt att det är just den låten man lyssnar på på mp3n.
• Den ständiga tanken är: Kan det vara över snart, snälla nån!
• Illamåendet nästan är påväg att komma trots att man knappt lunkar fram.
• De här symptomen uppkommer trots att det bara är femman i Grimsta som ska klaras av.

Det är så jäkla irriterande att kondisen e så kass!
Jag har aldrig behövt kämpa så här mycket för så lite. Att springa har alltid varit min starka sida.

Jaja, jag klarade mitt mål iallafall. Jag gick inte. Alltid nåt. Eller i de brantaste nerförsbackarna dårå. Men det måste jag ju. Inte så jättekul att bli omsprungen av en kille som nästan flyger fram i nedförsbacken. Det brukade vara jag. Bara kunna släppa på allt och nästan kuta nerför. Men icke då. Kämpa kämpa kämpa är det som gäller nu.
Saker och ting förändras.
Men det ska nog ordna upp sig så småningom.

Nu är det slut på uppehållet.
Idag började Allsvenskan igen. AIK mötte Malmö på bortaplan.
Matchen visades inte på Canal+ denna gång utan på tv4.
Med flin-Ola i studion och stam-Jesper Blomqvist som expertkommentator. Inte en siffra rätt. Som om detta inte var nog skulle kassa "Jag tror att jag är så snygg"-Patrik Ekwall ha intervju mitt i matchen. Två gånger. De var helt onödiga och jag tror nog de flesta håller med om att de hade kunnat skippas.
"Vi är nog alla överens om att Malmö har varit det bättre laget." sa Blomqvist.
Eh, nej. Det tror jag inte alla var överens om. Däremot hade de tur. En jäkla massa tur. AIK hade jättemånga chanser som de tyvärr, helt otroligt, inte fick in. De kunde lika gärna ha vunnit matchen.

Men men... Man kan inte vinna varje match.
Får hoppas på tre poäng den 23:e istället, mot Halmstad på Råsunda.
Då ska Mjällby avtackas också.
Förhoppningsvis är jag på plats.

Kvällen började med lagmys, dvs grillning och lite förkrök för min del. Därefter vidare till Nivå. Tyvärr blev det inga pommes där. Både jag och Mian var alldeles för mätta för det!
Vi hade tänkt gå till Loge eftersom vi alla hade kul där förra gången vi var där men till vår förvåning hade stället lagts ner. Jahapp. Istället fick det bli första bästa stället vi såg, Sturecompagniet. Det var första gången jag var där och det var väl helt okej. Väldigt fin lokal, men lite för litet dansgolv och inte jättebra musik kanske. Men kvällen var skoj skoj ändå.

Men. Aldrig. Aldrig. Aldrig igen, ska jag sätta på mig det hemska tubtops-linnet när jag ska ut. Åkte ju ner hela tiden. Gick inte att dansa för fem öre.
Å varken säkerhetsnålar eller hårnålar hjälpte heller.
Nä, fy fabian.

Förra fredagen var jag på grillfest ute i Kungsängen. Det var jättemysigt och så men jag och två kompisar drog ändå hem vid halv ett. På pendeln började två killar i 25-30 års-åldern snacka med oss. De var fulla och glada och påväg in till stan för att partaja. Vi var trötta, sega och ville hem och lägga oss. De pratade på om dittan och dattan och vi svarade: "mm.. visst, ja." på deras frågor. När vi skulle gå av frågade den ena av killarna mig om mitt nummer. "Vi kan väl hitta på nåt nån dag. Ere dig man ska ringa om det e party? höhö".Jag brukar nästan aldrig ge ut fel nummer men jag kände att detta var ett sånt läge där det behövdes. Jag hade ingen jättefantasi så jag bytte bara ut den sista siffran. Det borde ju absolut räcka tänkte jag. Sen tänkte jag inte mer på det.

Igår kväll ringde mobilen. Det var ett nummer jag inte kände igen:

- Hej, de e Anna.
- Hej det är Viktor från tåget i fredags.

PANIK!

- Eh, okej...
- Visst åkte du väl pendeln i fredags?
- Eh.. mm.. (fortfarande halvt chockad)
- Hur e läget då?
- Jo, det e bra.
- Aha, ok. Vad har du för dig? Vad händer ikväll?
- E ute på Ekerö.
- Fan va mysigt. Dit har jag och några polare tänkt åka med båten. Aha, vad gör du för nåt då? Jobbar du? Har du semester?
- Jag är ledig just nu. Själv?

Hur skulle jag ta mig ur detta? Det stod helt still i huvudet. Jag kan ju bara inte låtsas att det börjar brusa eller nåt, det skulle bara låta jättefejk.
Så mitt i hans berättande så tänkte jag att skit samma, jag orkar inte prata med snubben. Så jag la på. Klick. Mitt i samtalet. Så kan man göra om man vill.

Han ringde inte igen. Skönt.

Men frågan är ändå: Hur fan hade han fått mitt nummer? Jag gav ju ut fel!!! Det är jag helt säker på.

Alt 1: Han råkade höra fel när jag sa fel nummer och avn en slump skrev han in mitt rätta nummer istället. Låter jävligt långsökt.

Alt 2: Han antog att sista siffran var fel och kollade upp alla sista siffror. Ganska korkat för om han fattade att jag gav fel nummer borde han förstått att jag inte ville träffa honom igen.

Helskumt i vilket fall...

Träningen går framåt på gymmet. Jag har nu tagit mig in i avdelningen jag knappt satt min fot i innan. Styrke-rummet med nästan enbart biffar. De som knappast värmer upp innan träningen, utan bara vandrar in i sina badtofflor. Som tar i så ansiktena blir alldeles röda och spända när de lyfter de tyngsta vikterna. Som tränar biceps så mycket att de inte orkar träna nåt mer sen. Eller så kanske det inte riktigt är men jag har iallafall sett en med biff-armar och ölmage. Sexigt? Nej.
Dit ska nu jag varje träningspass. De måste tro att jag hamnat fel, men icke då. Stark som man är var det nu dags att byta benpress-maskin till en tyngre, jobbigare maskin-aktig sak.
Kommer troligtvis få värsta mafioso-benen innan jag är färdig rehabad...