En kväll i spåret...

Man vet att man har dålig kondis när:

  • Det känns pest redan efter första uppförsbacken.
  • Grusunderlaget gör en jätteirriterad.
  • Det känns som nyansen på ansiktet snarare börjar luta åt det vita hållet än det röda...
  • Man går från att ha som mål att springa på kortare tid än sist till att ta sig runt utan att gå.
  • Man inte märker förrän i slutet av en låt att det är just den låten man lyssnar på på mp3n.
  • Den ständiga tanken är: Kan det vara över snart, snälla nån!
  • Illamåendet nästan är påväg att komma trots att man knappt lunkar fram.
  • De här symptomen uppkommer trots att det bara är femman i Grimsta som ska klaras av.


Det är så jäkla irriterande att kondisen e så kass!
Jag har aldrig behövt kämpa så här mycket för så lite. Att springa har alltid varit min starka sida.

Jaja, jag klarade mitt mål iallafall. Jag gick inte. Alltid nåt. Eller i de brantaste nerförsbackarna dårå. Men det måste jag ju. Inte så jättekul att bli omsprungen av en kille som nästan flyger fram i nedförsbacken. Det brukade vara jag. Bara kunna släppa på allt och nästan kuta nerför. Men icke då. Kämpa kämpa kämpa är det som gäller nu.
Saker och ting förändras.
Men det ska nog ordna upp sig så småningom.


Kommentarer
Postat av: Niklas

Eller när man inser att prickarna framför ögonen beror på att man inte kunnat andas de senaste 250 metrarna.
Det är värst.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback