anniepannie

I morse gick jag upp samtidigt med Stuart fast jag var ledig. Idag var det nämligen tänkt att jag först skulle till sjukgymnasten, på vägen hem handla ägg och ost så jag kunde laga paj till middag, sedan fixa klart Stuarts julklapp sen iväg till stan en snabbis och sen skulle jag klippa mig.

Hos sjukgymnasten gick det bra trots att jag var trött. Jag körde strömmen och det kändes bättre än vanligt faktiskt! Sjukgymnasten sa åt mig att på måndag kunde jag få börja springa på löpbandet.
Jag var rätt nöjd med tillvaron i allmänhet.

Jag åkte hem, gick in på Coop, plockade ihop det jag behövde och ställde mig i kön till kassan. Precis när jag var framme hörde jag en tant fråga efter hjälp angående sitt shampoo. Då slog det mig, jäklar, shampoo skulle jag ju köpa också!
Jag gick tillbaks mot shampoo-hyllan.... inte visste jag att det beslutet skulle förstöra mitt liv igen.

Satte fram högerbenet i nåt som visade sig vara såpa och halkade. Vek hela jävla knät under mig och kände hur det small till. Korsbandet gick definitivt av. Satt där gråtande på golvet ett tag och försökte förstå vad som hade hänt. Så särskilt ont gjorde det inte men jag kände hur det började svullna upp på en gång. Några snälla människor kom fram och frågade hur det var fatt.
Nu har jag gråtit konstant och snytit mig ungefär en miljard gånger. Några små fjortisar kollade konstigt på mig där jag satt på en bänk.

Nu ligger jag i soffan och kan fortfarande inte förstå att jag måste börja om från början igen. För tredje gången. Det är fan inte rättvist.