anniepannie

Vaknade upp i fredags morse. Med kladerna pa. Sminket kvar.  Pa sangen, hade inte ens lagt mig under tacket.
Ingen aning om hur jag kom hem. Ingen aning om vad jag gjort under den senare halvan av kvallen. Angest? Jo men visst! Fan...
Hittade tack och lov bade mobilen, nyckeln till lagenheten och planboken. Oppnade planboken och det forsta jag sag var min skosula som lag dar nerknogglad. Varfor i hela friden hade jag tryckt ner skosulan dar!?
Kollade mobilen och upptackte att jag gjort av med de cirka 40 kronorna jag hade innan kvallen borjade.
Tittade uppringda nummer och hittade:
Mian hem ( hennes hemnummer i Sverige, tack och lov hade jag inte lagt in +46)
Artrokliniken (dar jag opererade mitt kna, inte heller dar +46 tack och lov!!)
Nat nummer jag lagt in som "dagis", fast det ar koden for att komma in pa dagis...sa det gick ju knappast att ringa.
Mitt australiensiska mobilnummer (da ar man full om man ringer sig sjalv!)

Sen hade Mian och Matthew (Mians aussie-kille) ringt mig och fragat var jag var, for jag hade tydligen forsvunnit fran stallet. Jag hade svarat att jag var pa ett annat partystalle typ 20 minuters promenad fran dar dom var. Sen nar de val kom dit och ringde for att fraga var jag var hade jag svarat att vada, jag ar ju hemma i lagenheten!
Tydligen hade jag ringt pa klockan till lagenheten skitlange ocksa nar jag kom hem, och vackt de tva i lagenheten som skulle upp och jobba dagen efter. Bra dar...

Sa kan det ga...
Fattar bara inte hur jag kunde bli sa full for jag tycker inte att jag drack sa himla forskrackligt mycket! Suck. Men men, far val se det positivt, jag vaknade ju faktiskt i min egen sang, ensam, och har ju mina grejer kvar och sa!
Men fan, inga mer sana har kvallar i fortsattningen!
Usch och fy och bla!