anniepannie

Igår morse var jag på gymmet, seg och halvsunkig. Orka prata med folk då. Nej tack. Då är det skönt att bara få träna för mig själv. Så jag satte mig i en maskin och tyckte att en snubbe glodde lite väl mycket.
Bäst att titta bort och fortsätta träna.
Det funkade inte jättebra. Snubben kom och satte sig i maskinen bredvid.
- Hej, jag stör väl inte? Höhö... Har du skadat knät?
- Mmm... korsbandet. svarade jag samtidigt som jag kämpade på i min maskin.

- Spelar du fotboll?
- Nä, innebandy.
- Aha.

Jag svarade trevligt på hans frågor men jag tänkte samtidigt att om jag inte ställde en massa frågor till honom så borde han nog förstå att jag helst inte vill prata samtidigt som jag tränar.
Men det funkade inte riktigt. Han började nämligen babbla på om dittan och dattan.
- Ja, jag har ju tränat innebandy.... Den och den spelaren har ju gått till det laget och han och han var kul att träna.... Jag har ju pratat med den och den personen och hans lillasyster har ju tagit sm-guld... Jag har ju opererat ryggen, titta på mitt ärr...

Riktigt översocial.

Alltså, det är väl trevligt att prata med folk men kanske när man vilar i sånt fall och inte när man precis håller på och kämpar och svettas för att orka och då samtidigt måste klämma fram ett:

- Mmm. Okej. Pust å stön.

På kom-ihåg-listan: Ta med mp3n till gymmet!

Ps. JAG FICK SPRINGA FEM MINUTER PÅ RULLBANDET IGÅR! Ds.
_{Men snacka om att kondisen är längst längst ner i botten. Fy.}