Och barnen svälter i Afrika...

Dissning.
...kan vara jäkligt svårt och jobbigt och ångestframkallande och alldeles alldeles underbart.

Man kan tycka att det är rätt så dumt att ge ut numret till nån man inte vill träffa igen men ibland behövs inte ens det!

En innebandykille som jag kände till var på festen igår.

Gunsan i laget kom  fram till mig och sa:
- Han tycker du e jättesöt, Anna! Ska du inte gå fram och prata lite med honom?
- Haha, jaså..Eh, nja... Jag tror inte det.

Jag gick inte fram och pratade med honom men jag såg att han tittade å log åt mitt håll nåra gånger... sådär ni vet...

Idag fick jag ett sms på eftermiddagen. Av honom. Gunsan måste ha gett ut mitt nummer eller nåt.

Det var ett av de mest svårdissiga sms jag fått tror jag. Var tvungen att fråga min dissningsexpert Mian om råd men inte ens hon hade något jättebra förslag på vad jag skulle svara. Vill ju inte vara taskig men samtidigt inte ge honom intrycket att jag vill ses igen.
Klurigt.

Å för att göra saken ännu bättre mitt i mitt grubblande så pep sms-signalen i mobilen för en stund sen. Det var från en annan snubbe som antaglien ska dissas han med. Galet.

Men för att se det positivt:
Fan, jag e tydligen hyfsat het.
Många som vill ha mig.. Grabbarna står i kö.. hmm, kanske inte riktigt.

Synd bara att den jag känner att jag skulle kunna tänka mig är på andra sidan jorden.
Men det finns fler fiskar i sjön (som man brukar säga?).


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback