Ajajaj...
Jo, det gjorde hyfsat ont.
Men nu känns det bättre och bättre! Och tur är väl det...
Jag opererades typ halv tio i tisdags.
De satte en nål i handen så att de kunde sätta in dropp där. Genom den nålen fick jag även sömnmedel.
Det går verkligen verkligen inte att förklara hur det är att bli sövd.
Det gick så himla snabbt! Tog typ en sekund! Jag hann inte ens känna att jag blev trött.
När jag sedan vaknade upp ungefär en å en halv timme senare så kände jag mig helt lost!
Jag kände mig riktigt packad å riktigt bakis på samma gång.
Som om jag hade partat alldeles för hårt och sedan inte fått sova ut.
Jag kan jämföra detta med dagen efter grillpartyt hos J-A i somras. Fyyyyy! Hehe...
Sen var det mest somna, vakna, må illa, somna, vakna, försöka äta, somna...
Nånstans mitt i allt detta ringde mobilen. Bäst att svara, det kunde ju vara någon som ville höra hur operationen gått.
- Hej Anna. Det här är Ritha från Vikariepoolen. Skulle du kunna jobba idag?
Kul att man e poppis! Erhm...
Efter några timmar rullades det in fler sängar i rummet. Men det gick inte att se vilka personerna var för det drogs för skynken å så . Ingen idé att hälsa heller direkt. De var ju ännu mer groggy än jag då...
Vi hade varsin tv alla fyra. Som hängde i taket över sängen. Men problemet var att när man bytte kanal så byttes också kanalen på de andras tv-apparater. Ooops..
Det märkte jag när killen mitt emot började garva.
-Haha, jag kollar på Finsk tv här borta!
Kul för dig då... tänkte jag.
Sen kom jag på det.
- Hehe, oj va det jag som bytte??
-Ja, det var nog du.
- Ojdå..Hej förresten, Anna heter jag!
Haha...
Så vi började prata lite allihop sen. Det verkade vara snälla människor bakom skynkena!
En 30-årig basket-tjej från 08 Stockholm å en 27-årig grek. Det var nån annan kvinna som hade opererat axeln också men hon sa inte så mycket...
Det hände inte speciellt mycke under kvällen. Förutom att det kom nån snäll sköterska nån gång ibland och frågade hur jag mådde och gav mig mer smärtstillande.
Vid tolv på natten så kom det ännu en sköterska med tabletter. När jag sa till henne att jag behövde gå på toa så kopplade hon bort droppet och satte i nån "plopp" i stället. Sen gick hon.
Jag hoppade bort till toan på kryckorna men när jag skulle hoppa tillbaka sen så upptäckte jag att det började droppa blod på golvet. Ploppen hade tydligen ramlat ur. (Sköterskan måste ha satt i den för löst! Det är jag helt övertygad om)
Det droppade mer å mer å jag tog mig tillbaka till sängen.
Usch, det är så äckligt å se så mycke blod tycker jag!!!
Jag försökte nå signal-knappen med kryckan men lyckades inte så bra..
Så jag fick fråga:
- Eh..Kan nån av er trycka på signalknappen????
Sen kom sköterskan tillbaka, fortfarande lika glad.
- Nämen ojdå! Är det Stockholms blodbad här? hehe...
Jag var dock inte lika glad å sprallig som hon...grrr...
Men hon satte i allafall i en ny plopp å torkade bort de mesta av blodet från mig.
Så fick hon ta å ropa på en till sköterska som kunde torka upp blodet från golvet.
Sicket drama!
Jag lyckades iallafall somna till slut sen. På morgonen blev det frukost å sen sjukgymnastik.
När vi hade gjort alla övningar (tänka sig att det kunde vara så jobbigt å bara lyfta benet!) så skulle vi gå
ut å lära oss gå i trappor. Men då kom det in en sköterska å berättade att det var ett tv-team här från Kanada som ville filma oss.
Så det slutade med att vi fick göra nåra av övningarna en gång till. Men vi överlevde!
Efter sjukgymnastiken var det iallafall dags å åka hem.
Snipp snapp snut, så va sjukhusvistelsen slut!
(Hyfsat) kul:
Mamma kom och hämtade mig. Hon sa till mig att hon kände igen Greken.
De hälsade på varann sen.
Han hade tydligen gått på en ungdomsgård i Bromsten när mamma jobbade där för en massa år sen.
Typ när jag var 10 så fick jag följa med när ungdomsgården åkte till fjällen.
Greken var tydligen också med på den resan.
Jag å Greken har varit på skidresa tillsammans! Haha...
Världen är bra liten...
Men nu känns det bättre och bättre! Och tur är väl det...
Jag opererades typ halv tio i tisdags.
De satte en nål i handen så att de kunde sätta in dropp där. Genom den nålen fick jag även sömnmedel.
Det går verkligen verkligen inte att förklara hur det är att bli sövd.
Det gick så himla snabbt! Tog typ en sekund! Jag hann inte ens känna att jag blev trött.
När jag sedan vaknade upp ungefär en å en halv timme senare så kände jag mig helt lost!
Jag kände mig riktigt packad å riktigt bakis på samma gång.
Som om jag hade partat alldeles för hårt och sedan inte fått sova ut.
Jag kan jämföra detta med dagen efter grillpartyt hos J-A i somras. Fyyyyy! Hehe...
Sen var det mest somna, vakna, må illa, somna, vakna, försöka äta, somna...
Nånstans mitt i allt detta ringde mobilen. Bäst att svara, det kunde ju vara någon som ville höra hur operationen gått.
- Hej Anna. Det här är Ritha från Vikariepoolen. Skulle du kunna jobba idag?
Kul att man e poppis! Erhm...
Efter några timmar rullades det in fler sängar i rummet. Men det gick inte att se vilka personerna var för det drogs för skynken å så . Ingen idé att hälsa heller direkt. De var ju ännu mer groggy än jag då...
Vi hade varsin tv alla fyra. Som hängde i taket över sängen. Men problemet var att när man bytte kanal så byttes också kanalen på de andras tv-apparater. Ooops..
Det märkte jag när killen mitt emot började garva.
-Haha, jag kollar på Finsk tv här borta!
Kul för dig då... tänkte jag.
Sen kom jag på det.
- Hehe, oj va det jag som bytte??
-Ja, det var nog du.
- Ojdå..Hej förresten, Anna heter jag!
Haha...
Så vi började prata lite allihop sen. Det verkade vara snälla människor bakom skynkena!
En 30-årig basket-tjej från 08 Stockholm å en 27-årig grek. Det var nån annan kvinna som hade opererat axeln också men hon sa inte så mycket...
Det hände inte speciellt mycke under kvällen. Förutom att det kom nån snäll sköterska nån gång ibland och frågade hur jag mådde och gav mig mer smärtstillande.
Vid tolv på natten så kom det ännu en sköterska med tabletter. När jag sa till henne att jag behövde gå på toa så kopplade hon bort droppet och satte i nån "plopp" i stället. Sen gick hon.
Jag hoppade bort till toan på kryckorna men när jag skulle hoppa tillbaka sen så upptäckte jag att det började droppa blod på golvet. Ploppen hade tydligen ramlat ur. (Sköterskan måste ha satt i den för löst! Det är jag helt övertygad om)
Det droppade mer å mer å jag tog mig tillbaka till sängen.
Usch, det är så äckligt å se så mycke blod tycker jag!!!
Jag försökte nå signal-knappen med kryckan men lyckades inte så bra..
Så jag fick fråga:
- Eh..Kan nån av er trycka på signalknappen????
Sen kom sköterskan tillbaka, fortfarande lika glad.
- Nämen ojdå! Är det Stockholms blodbad här? hehe...
Jag var dock inte lika glad å sprallig som hon...grrr...
Men hon satte i allafall i en ny plopp å torkade bort de mesta av blodet från mig.
Så fick hon ta å ropa på en till sköterska som kunde torka upp blodet från golvet.
Sicket drama!
Jag lyckades iallafall somna till slut sen. På morgonen blev det frukost å sen sjukgymnastik.
När vi hade gjort alla övningar (tänka sig att det kunde vara så jobbigt å bara lyfta benet!) så skulle vi gå
ut å lära oss gå i trappor. Men då kom det in en sköterska å berättade att det var ett tv-team här från Kanada som ville filma oss.
Så det slutade med att vi fick göra nåra av övningarna en gång till. Men vi överlevde!
Efter sjukgymnastiken var det iallafall dags å åka hem.
Snipp snapp snut, så va sjukhusvistelsen slut!
(Hyfsat) kul:
Mamma kom och hämtade mig. Hon sa till mig att hon kände igen Greken.
De hälsade på varann sen.
Han hade tydligen gått på en ungdomsgård i Bromsten när mamma jobbade där för en massa år sen.
Typ när jag var 10 så fick jag följa med när ungdomsgården åkte till fjällen.
Greken var tydligen också med på den resan.
Jag å Greken har varit på skidresa tillsammans! Haha...
Världen är bra liten...
Kommentarer
Trackback