Sudda, sudda, sudda bort din sura min!
Jag, konflikträdda Anna, hamnade i en vild diskussion idag. Det händer inte varje dag direkt!
Det har varit kaos på jobbet ett bra tag nu och att man måste typ kämpa för att överleva varje dag. Klart att vi är lite irriterade allihopa.
Å Imorrn har en på avdelningen semester. Jippie!
Vi är då tre personer kvar. Jag, en annan tjej och en tredje som jobbar halvtid. Vi har då funderat på vilken tid vi ska sätta de fyra timmarna när alla tre är där. Vi bestämde förra veckan att hon som jobbar halvtid skulle komma 10.30-14.30 så hon hann vara med både vid lunchen, vilan och mellis och så.
Men nu idag så körde det ihop sig eftersom vi måste vara någon på avdelningen klockan åtta. Och både jag och den andra tjejen börjar nio.
Så jag och halvtidaren bestämde att hon skulle komma åtta istället (som hon annars brukar göra). Vilket var nödvändigt.
På kvällen var det informationsmöte om massa annat tjafs och vi glömde ta upp att vi ändrat tiden.
Så när jag stod på busshållplatsen efter mötet så frågade hon vilken tid hon som jobbar halvtid skulle komma. Å jag svarade att hon skulle komma klockan åtta.
Hon undrade varför vi hade ändrat tiden utan att prata med henne om det men jag sa att hon hade gått hem när jag tog upp det och att jag glömde säga det på mötet. (vilket jag faktiskt gjorde!)
- Men snälla lilla du, jag är inte dum! Jag är inte någon liten tjej som inte förstår någonting!
- Jag vet att du inte är nån liten tjej. Och det var inte för att vara dum men vi var tvungna att ändra tiden eftersom vi måste vara en på avdelningen klockan åtta. Annars står barnen där själva!
- Klart jag vill tänka på vad som är bäst för avdelningen men jag tycker inte ni kan bestämma sånt utan att fråga mig! Det känns nästan som att jag inte är värd någonting. Det känns inte alls bra. Jag ska ta upp det här med chefen imorrn.
- Ja, jag är ledsen att det blev så här och att du känner så men så är det.
- Vi har aldrig behandlat dig som nån vikarie.. å bla bla bla... men det här känns inte alls bra!
Nä, men eftersom jag är den enda som jobbar heltid på den här kaosiga avdelningen så måste ju jag också kunna bestämma grejer! Snacka om att förstora upp problemet!
Vi redde inte direkt upp det. Hon satte sig halvt gråtande i främre delen av bussen och jag satte mig längst bak.
Egentligen tycker inte jag att hon behövde bli så upprörd och jag bestämde mig för att inte tänka alls på det tills imorrn. Men det är lite svårt att förtränga det...
Jag lär nog inte hoppa upp ur sängen av glädje imorrn när jag vaknar, det är en sak som är säker..
Suck...
Det har varit kaos på jobbet ett bra tag nu och att man måste typ kämpa för att överleva varje dag. Klart att vi är lite irriterade allihopa.
Å Imorrn har en på avdelningen semester. Jippie!
Vi är då tre personer kvar. Jag, en annan tjej och en tredje som jobbar halvtid. Vi har då funderat på vilken tid vi ska sätta de fyra timmarna när alla tre är där. Vi bestämde förra veckan att hon som jobbar halvtid skulle komma 10.30-14.30 så hon hann vara med både vid lunchen, vilan och mellis och så.
Men nu idag så körde det ihop sig eftersom vi måste vara någon på avdelningen klockan åtta. Och både jag och den andra tjejen börjar nio.
Så jag och halvtidaren bestämde att hon skulle komma åtta istället (som hon annars brukar göra). Vilket var nödvändigt.
På kvällen var det informationsmöte om massa annat tjafs och vi glömde ta upp att vi ändrat tiden.
Så när jag stod på busshållplatsen efter mötet så frågade hon vilken tid hon som jobbar halvtid skulle komma. Å jag svarade att hon skulle komma klockan åtta.
Hon undrade varför vi hade ändrat tiden utan att prata med henne om det men jag sa att hon hade gått hem när jag tog upp det och att jag glömde säga det på mötet. (vilket jag faktiskt gjorde!)
- Men snälla lilla du, jag är inte dum! Jag är inte någon liten tjej som inte förstår någonting!
- Jag vet att du inte är nån liten tjej. Och det var inte för att vara dum men vi var tvungna att ändra tiden eftersom vi måste vara en på avdelningen klockan åtta. Annars står barnen där själva!
- Klart jag vill tänka på vad som är bäst för avdelningen men jag tycker inte ni kan bestämma sånt utan att fråga mig! Det känns nästan som att jag inte är värd någonting. Det känns inte alls bra. Jag ska ta upp det här med chefen imorrn.
- Ja, jag är ledsen att det blev så här och att du känner så men så är det.
- Vi har aldrig behandlat dig som nån vikarie.. å bla bla bla... men det här känns inte alls bra!
Nä, men eftersom jag är den enda som jobbar heltid på den här kaosiga avdelningen så måste ju jag också kunna bestämma grejer! Snacka om att förstora upp problemet!
Vi redde inte direkt upp det. Hon satte sig halvt gråtande i främre delen av bussen och jag satte mig längst bak.
Egentligen tycker inte jag att hon behövde bli så upprörd och jag bestämde mig för att inte tänka alls på det tills imorrn. Men det är lite svårt att förtränga det...
Jag lär nog inte hoppa upp ur sängen av glädje imorrn när jag vaknar, det är en sak som är säker..
Suck...
Kommentarer
Trackback